Läste på HejaOlika något om att vara förälder, förälder till barn med funktionshinder
Det står bl.a så här...
Det sägs att den energi som är svårast att förändra är en människas energi. Energin hos en människa har en tendens att ständigt återskapa sig själv till den ursprungliga situationen. Detta oavsett om man innerst inne vet att det är en skadlig situation. Inte för att man vill må dåligt, utan för att man som människa är ett vanedjur, som ogärna vill skapa varaktig förändring.
- See more at: http://hejaolika.se/artikel/hur-mycket-ska-en-foralder-orka#sthash.jtGz6l5q.dpuf
Det där fick mig att fundera på min egen situation
Har jag varit och handlat tex, ofta blir det utan ledsagare, så är min energi i botten
Jag orkar inte mer den dagen
Likaså om jag haft ett möte eller träffat en god vän
Min energi och kraft går åt till att försöka ta mig fram dit jag ska, hitta det jag söker, uträtta det jag måste
Det som är självklart för andra, att bara susa förbi affären en snabbis måste jag pl, sitta i telefonkö och beställa färdtjänst, få ett nej av ledsagaren, vänta på färdtjänst. Flera moment som kräver energi
Ska du sen leta efter en personal i affären som kan hjälpa att hitta det du vill ha och får svaret andra gången till vänster då är det lätt att sista energin går åt och du går från affären utan det du ville ha
Våra energireserver är så små till det lillatra, vissa dagar obefintliga
Att orka med när någon ringer eller vill bjuda på fika är ingen självklarhet. Jag måste känna efter, orkar jag med? Vad har jag på göra listan imorgon? Behöver jag min energi då?
Jag undrar hur mycket en dövblind ska orka med....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar