Min lilla trollunge har gått vilse... Å jag har tappat bort stigen å famlar i blindo för att hitta fotfäste för att kunna lotsa henne på rätt spår igen.
Det är inte lätt att vara själv i föräldrarrollen, vara ensam om alla beslut, att vara stark o uthållig i alla lägen, att alltid göra rätt val.
Att inte kunna ge sitt barn allt stöd det behöver, att inte kunna finnas där i alla lägen, det känns otänkbart för mig. Trots mina begränsningar vill jag verkligen vara där. Men just nu stöter hon bort mig, jag är för tjatig, för gapig.
Det känns surt.... Att hon inte kan förstå jag gör allt för hennes skull, att vi alla vill hennes bästa.
Jag önskar att min trollunge hittar rätt igen, att jag hittar fotfästet igen, det finns där nånstans!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar