Känslosvall

Varit egentid hela dan.. Då tankar flödar fritt, saknaden är enorm. Snart jul o årsdag... Inte alls kul. Eller det ska jag inte säga. Det ska bli kul me Jul, att få umgås med nära o kära. Mysa o må gott.
Har funderat på d där med känslor, hur ska man känna, vad är det som gör att folk kan säga att jag sörrt färdigt... Eller inte sörjt färdigt? Vad är det som ska bli färdigt? Blir d nånsin färdigt?
Jag funderar på hur det ska kännas när jag blir kär igen.. Kommer det o finnas plats för en till i mitt hjärta? Kommer han att bli nr 2/den andra? Kommer han att finna sig i att va nr2?
Hur känns skillnaden? Den saknad jag känner, är det eter Patrik eller den nya, hur vet jag skillnad.. Längtan efter närhet.. Är det fel? Att få bli älskad o få dela allt som händer med någon, det är väl det livet går ut på. Mitt inre åker verkligen bergådalbana, men ändå känner jag mig helt ok.. Jag accepterar att mina tankar spårar ur, dem får göra det utan att jag analyserar.. Jag låter min saknad finnas, jag låter tårar rinna. Jag älskar Patrik o är tacksam för allt vi fick av glädje även om det givetvis fanns mkt elände oxå. Men jag vet att han vill att jag ska gå vidare i livet, leva livet o göra roliga aaker o njuta av nuet.. Det kan väl inte va fel...

Tankar mitt i natten...

... Det snurrar på rätt bra däruppe, men det är ju ett teclken på det funkar... Som nån sa;)
Hoppar från föräldrarskap, tiöll sommar till Ullared till Jul. till .... Ja massor!
Det där med föräldrarskap..mitt föräldrarskap. Att alltid vilja sina barns bästa. Vilket säkerligen alla föräldrar vill.. Och inte räcka till..
Att ens barn inte vågar ellervill berätta när något är fel.. Att du som förälder inte märker att något är fel, hur gärna du än vill..för att kunna ge sina barn allt.
Jag är oerhört stolt över mina älskade barn... Men även en viss besvikelse eller vad det nu är... Jag har jagat, letat, gnatat å tjatat för att få dem på rätt håll... Ja tom vänt dem ryggen när de fick välja... Dåligt umgänge eller hemma... Å de valde bort mig... Hade rådfrågat innan o trodde nog vi skulle få stöd att klara oss genom det här tillsammans... Men neee det får man inte... Dem e ju vuxna... Precis fyllda 18.... Ja eller hur... Å helt vilse... Jag är besviken på mig själv att jag inte vågade se vad som hände tidigare.. Att jag inte kämpade mer för min rätt att få hjälp i min mammaroll som funktionshindrad. Jag är ledsen för att jag missade dåligt mående barn då de som hördes mest överröstade den som var lite tyst... Jag kan aldrig skylla mina misslyckanden på någon annan, men jag känner ändå att vissa saker hade sett annorlunda ut om jag fått mer hjälp när jag behövde för att kunna komplettera det jag behövde. Och jag hoppas verkligen att dem som e dövblinda föräldrar idag ser till att få hjälp så de kan få samma möjligheter som andra föräldrar att få delaktighet ttill sina barn. Barnen behöver trygghet hos oss!!

Gillar inte mörker..

Regniga vintrar är så mörka, har hellre vita snöiga... Det blir fräschare, ljusare å lättare å se.
Taxichaffisen gjorde en tabbe härom kvällen... Inte första gången d händer å antagligen inte sista...
Ag står utanför jobber å väntar... Bilar far fram å åter... Är ju en parkering för flera affärer... En ställer sig en bit framför mig.. Men nä, detvar nog inte min bil...efter en stund hör jag nån som säger nått... Va? Pratar du me mig?? Jaa vi väntar på dig!!
Chaffisen sitter fortfarande kvar i bilen... Passageraren, en annan brukare sträcker ut handen..
Men allåååå??
Ska ringa serviceresors handläggare igen...
Om inte chaffisarna vet att jag är syn- och hörselskadad.. Ja dövblind i order rätta betydelse... Och de inte har vett å kliva ur bilen så får de väl ta enannan väg.
Inte alla som är så korkade, men tyvärr rätt många..

Det där med att be om hjälp...o självständighet

När man får ett funktionshinder av något slag så är det en funktion i kroppen som slutar fungera.. Eller iallafall blir begränsad.
I mitt fall är der öron å ögon som havererat o sakta blir sämre.
När barna var små å synen blev märkbar för mig så kom problemen...
Och jagbörjade be om hjälp... Å visst fick jag hjälp... Eller vad d nu ska kallas..
Jag ansökte om ledsagning för att kunna gå till o från dagis med de stora, då tre år.. Å gå på olika ärenden me den lilla .
Men... Jag fick ju bara en till å hålla reda på;( barna var bättre på situationen än hon var... Så hon fick göra annat.. Sen gick åren å synen.. Ja den gick oxå iväg..
Jag blev ensam med barna, dubbelarbetande högskolestuderande fyrabarnsmamma... ;) det lät nått!!
Sökte igen hjälp... Nu ifråga sattes vem som skulle ha hjälp, jag eller barnen? Jag ville ha hjälp när barnen skull, innebandy, simskola, fika på stan, mläxläsning osv... Men se där... Att vara mamma kan man inte få hjälp med! Ledsagning är för att göra aktiviteter själv.. Men hallåååå... Jag är mamma o mina aktiviteter är att vara med dem....
Många turer fram å åter... Lösningar på egen hand... På bekostnad av barnens mående o att d fått ta ett enormt stort ansvar själva...
Att be om hjälp har jag inga problem med... Men jag vill ha den hjälp jag ber om å inte sysselsätta nån som inte har bättre för sig än å vara min sälskapsdam...

Min "älskade" iPhone;)

Trodde aldrig jag skulle bli så fäst vid en fån... Men Åh va jag gillar den!
Har nu hittat en app kopplad till bloggen, hur smidigt som helst!
Det var riktigt skönt att bara skriva av sig på detta sätt;)
Men nu får d va för idag!

Är det någon skillnad på sorg?

Är det skillnad på sorg? Vilken är värst?
Jag började gå på kranialsakral/akupunktur behandlingar för ett tag sen... Alla KBTare å psykologer funkade inte för mig.... Men den här kvinnan!
Iallafall fick jag en förklaring på mitt sovproblem jag haft i perioder under många år... Somnar var som helst, sover gärna å länge... Men vaknar ofta nån gång mellan 03_-05.... Vilket tydligen är lungans tid.. Och lungan är ett av de organ som är kopplat till sorg.
Vilken sorg är då värst?
Att som 5åring bli skilsmässobarn, 7åringen som byter land o lämnar bästa kompisen, tredjeklassaaren som flyttar å byter kompisar å skola, 16åringen som lämnar mamma å pluggar på annan ort, 22-åringen som hotas bli av me körkortet för synen försvinner, 27åringen som måste byta jobb av samma anledning, 30 åringen som skiljer sig, mamma som oroar sig över utespringande tonåringar, med självskade beteende å drogproblem, eller när man mister sitt livs kärlek...
Jag vet inte... Alla sätter sig som ett ärr...såren läker aldrig helt, o de kan ibland gå upp lite.. De finns där som en påminnelse...

Då var det dags

....att börja skriva..
Jag har funderat många gånger på att börja, har även gjort det ett otal gånger men slutat lika fort igen...
Det gjorde för ont...
Det gör fortfarande ont, men på ett annat sätt.
Däremot var detsvårt att sätta namn på denna blogg... Det kommer att skrivas om en allt som berör mig utan några proffessionella kunskaper utan bara mina egna känslor o upplevelser..
Å det kan mnog tänkas bli rörigt ibland... Men d e så mitt liv ser ut... Ett rörigt kaos där jag ofta stannar upp å bara njuter av små tillfällen av lycka...
Lycka?? Kan man känna det i denna kaotiska situation som aldrig verkar sluta överraska??
Joo det har jag bestämt!!  Trots dövblindhet, trasiga barn, sambo som lämnade mig genom att ta sitt liv, egen företagare, sjukpensionär, låginkomsttagare....,ensammamma.....
Joo LYCKA känner jag ofta! Fast jag legat vaken några timmar å tänkt på mannen jag skulle dela resten av mitt liv med, han som jag delade drömmar å visioner med, men som valde att lämna mig, så känner jag en enorm lycka å glädje över att jag fick dela många deömmar, att han visade vad äkta kärlek är, han var själv så trasig o orkade inte fortsätta. Men jag vet o känner att han är med mig och han vägleder mig mot livet.. Han vill att jag ska leva, vara glad o lycklig..
Och mitt i sorgen känner jag just LYCKA<3