måndag 31 december 2012

Årets sista dag

Ett år som gått i raketfart! Ett år som påverkat mig mkt, ändrat mina värderingar en hel del.
Kom på en sak när jag låg i badtunnan härom kvällen "att leva me dövblindhet å famla sig fram i grådiset är som att leva fullt ut.. Du famlar i ovisshet om vad morgon dan bjuder.
Å beroende på vilken inställning jag har den dagen så blir det som jag tänkt, men ibland e jag inte riktigt på hugget å dåblir dan därefter... Är jag sur å grinig ser jag oxå sämre... Å hör bara lite.
Det är oxå lättare att "glida" fram me huvudet högt när humöret e på topp å när man går ordentligt me rak kropp mår den bra å själen får positiv energi. Har jag positiv energi å strålar ut till mina medmänniskor som då reflekterar tillbaka ... ;) lät d flummigt? ;) men iallafall så vägrar jag attbara se mitt liv i grådiset, utan jag tänker ha ett färgsprakande liv ochh förverkliga muna drömmar .

Gott Nytt År!!! Å gör allt d du vill å drömmer om! Massor me värme till er alla!

fredag 28 december 2012

En dövblind bloggstafett


Jag har blivit utmanad i en bloggstafett bland dövblinda bloggare. Det går till så att man får en fråga utav en bloggare, svarar på den i sin blogg och hittar sedan på en ny fråga som man skickar till en annan bloggare.
Frågan som Frida vill jag ska svara på är:dina barn bara skulle komma att minnas en enda sak du lärt dem, vad skulle det vara?

Mitt spontana svar är nog att aldrig ge upp.
Fick en bok när jag fyllde år som barnen skrivit ner en del i, o där skrev stora tjejen " om det inte blir som man tänkt finns det en anledning" Allt som händer har en orsak...
Att alltid finnas för varann hoppas jag också de lärt.
Nä du Frida;) EN sak var svår å hitta! Å minstingen bara skratta åt mig när jag frågar...(hon e 15) " vadå lärt mig???!?"

Njuta av livet! D kan dom iallafall!

Min stafettpinne lämnar jag till Matilda, FSDB's kanske nyaste medlem
Vad var det bästa med å gå med i FSDB?

tisdag 25 december 2012

Juldag-en dag för eftertanke

Julafton blev bara sååå bra! Lugn å mysig å visst hade jag glömt en del... Mn vaddå, blev super ändå;)
Men idag... Kom massor me tårar. Kändes väldigt tomt ett tag, kände för å ge upp allt.. Eller ja, inte allt..
Kände mig så elak, så orättvis mot den som tycker om mig... Han som verkligen lyssnat på mig sista månaderna. Han som får det att småpirra i min mage. Är ju så svårt att veta vad som är vad. Jag saknar Patrik, det somvi delade.. Alla roliga påhitt, all glädje han spred. Men saknar inte missbruk, dåligt mående, oro och ovisshet... Patrik betyder mycket å han finns hos mig.
Tårar läker sår... Det har jag hört... Sen är d bara ärren kvar....
Så småningom hittar jag nog en väg i snåren..

måndag 17 december 2012

Mysiga känslor

Någon som tycker om mig för att jag är den jag är å någon jag tycker om för att han är... Det pirrar i magen å värme sprids i kroppen. Att det skulle hända. Trodde jag inte, inte än iallafall
Men det är ju inte alltid en själv som styr här i livet. Någon som låter mig vara den jag är, låter mig vara ledsen å försöker förstå mitt kluvna sarjade inre. Någon jag kan dela min sorg med å som även lockar till skratt å glädje. Någon som inte kräver ett svar utan vågar lita på känslan å låta den få blomma, växa å kanske slå ut i full blom..
Jag tror att det händer!

Å jag vet att Patrik e me, att han ler å gläds me mig, att han e lycklig om jag kan hitta glädje å en framtid igen

söndag 9 december 2012

Tankar som tar över

Du styr själv dina htankar.. Jovisst, men ibland är de dumma tankarna starkare.
Jag har tryckt ner dem så länge å nu väller de upp.
Alla frågor jag aldrig får svar på.. Eller har jag redan fått det?
Jag har tänkt mkt på vad Patrik sa det sista året... Som ibland när han var stressad över saker han ville göra färdigt å jag sa "Varför Så bråttom? Vi har massor me tid..." Hans svar"Hur vet du det?"
Visste han? Hade han bestämt sig?
Jag tror det..
Fast alla hans nära sagt flera gånger att åren vi fick tillsammans var Patriks lyckligaste så kan jag undra om det verkligen var så. Han sa det oxå själv många gånger.
Han sa oxå att det gjorde ont att vara så lycklig.. Det har jag funderat på.. Å jag har oxå börjat förstå vad han menar tror jag.
Patrik gjorde många saker för att underlätta för mig, han gjorde bättre belysning ute, fixade stor tv med bra ljud, han fixade å grejade så jag skulle klara mig själv sa han.. Å han var alltid mån om att jag hade d bra var vi än var, ute me husvagnen så fixade han så jag lätt skulle hitta toan, ja en massa saker men aldrig att jag kände det kränkande.
Men d där med att lycka kan göra ont... Jag har känt det.. Att vara lycklig å mitt i allt kommer du på hur sårbar du är, det som gör dig lycklig kan ryckas bort på ett ögonblick! Den ångest känslan kan ge är outhärdlig. Nästan så jag undrar om d e värt å utsätta sig för lycka igen.
Men vågar jag inte chansa så får jag ju aldrig veta.. Det är svårt det där..

onsdag 5 december 2012

Vinter har kommit!!

Nu är det verkligen vinter! Mysigt tycker jag, men visst är det lite besvärligt med vallar o annat som flyter ihop, iallafall i stan. Härute på landet gör d inte så mycket.
Men igår när jag skulle gå till affärn, så var det lite pinsamt å stövla rakt in i snövallen ... Vem faaan har spärrat av här?? Jaja d kunde väl inte skottaren veta att jag bruka gå d hållet ;)
Jag har hellre snö å d blir lite ljusare än när d regnar å e grått å mörkt.
Märkte oxå häromdan att synfältet krympt å allt börja bli disigare över lag... Gick me dottern på lasarettet å det var jobbigt å hitta gångarna.. Allt flöt ihop.
En skrämmande upplevelse när d kommer.
En annan sak jag funderat på, det här me å "få" ett funktionshinder... Är det positivt?
Om d nu är så att man ska lära nått av d som händer i livet, lär vi oss mer? Lär vi oss snabbare?
Eller var vi så korkade i tidigare liv? (Eller vad d nu är)
Iallafall måste jag nog säga att jag blir mer ödmjuk å tacksam efter varje motgång. Starkare vet jag inte, snarare mer blödig å min förmåga att vara glad för d lilla. Att njuta av stunden å aldrig ta något eller någon förgiven!
Att vara ärlig å säga vad jag tycker å att vara lyhörd för andras tankar å känslor, men aldrig ge avkall på mina egna behov å känslor. Att lita på att alla kan, även jag!
Att aldrig sluta drömma å aldrig sluta tro på sig själv. Du kan, å jag me!
Vågar jag så vågar du!

söndag 25 november 2012

Känslosvall

Varit egentid hela dan.. Då tankar flödar fritt, saknaden är enorm. Snart jul o årsdag... Inte alls kul. Eller det ska jag inte säga. Det ska bli kul me Jul, att få umgås med nära o kära. Mysa o må gott.
Har funderat på d där med känslor, hur ska man känna, vad är det som gör att folk kan säga att jag sörrt färdigt... Eller inte sörjt färdigt? Vad är det som ska bli färdigt? Blir d nånsin färdigt?
Jag funderar på hur det ska kännas när jag blir kär igen.. Kommer det o finnas plats för en till i mitt hjärta? Kommer han att bli nr 2/den andra? Kommer han att finna sig i att va nr2?
Hur känns skillnaden? Den saknad jag känner, är det eter Patrik eller den nya, hur vet jag skillnad.. Längtan efter närhet.. Är det fel? Att få bli älskad o få dela allt som händer med någon, det är väl det livet går ut på. Mitt inre åker verkligen bergådalbana, men ändå känner jag mig helt ok.. Jag accepterar att mina tankar spårar ur, dem får göra det utan att jag analyserar.. Jag låter min saknad finnas, jag låter tårar rinna. Jag älskar Patrik o är tacksam för allt vi fick av glädje även om det givetvis fanns mkt elände oxå. Men jag vet att han vill att jag ska gå vidare i livet, leva livet o göra roliga aaker o njuta av nuet.. Det kan väl inte va fel...

torsdag 22 november 2012

Tankar mitt i natten...

... Det snurrar på rätt bra däruppe, men det är ju ett teclken på det funkar... Som nån sa;)
Hoppar från föräldrarskap, tiöll sommar till Ullared till Jul. till .... Ja massor!
Det där med föräldrarskap..mitt föräldrarskap. Att alltid vilja sina barns bästa. Vilket säkerligen alla föräldrar vill.. Och inte räcka till..
Att ens barn inte vågar ellervill berätta när något är fel.. Att du som förälder inte märker att något är fel, hur gärna du än vill..för att kunna ge sina barn allt.
Jag är oerhört stolt över mina älskade barn... Men även en viss besvikelse eller vad det nu är... Jag har jagat, letat, gnatat å tjatat för att få dem på rätt håll... Ja tom vänt dem ryggen när de fick välja... Dåligt umgänge eller hemma... Å de valde bort mig... Hade rådfrågat innan o trodde nog vi skulle få stöd att klara oss genom det här tillsammans... Men neee det får man inte... Dem e ju vuxna... Precis fyllda 18.... Ja eller hur... Å helt vilse... Jag är besviken på mig själv att jag inte vågade se vad som hände tidigare.. Att jag inte kämpade mer för min rätt att få hjälp i min mammaroll som funktionshindrad. Jag är ledsen för att jag missade dåligt mående barn då de som hördes mest överröstade den som var lite tyst... Jag kan aldrig skylla mina misslyckanden på någon annan, men jag känner ändå att vissa saker hade sett annorlunda ut om jag fått mer hjälp när jag behövde för att kunna komplettera det jag behövde. Och jag hoppas verkligen att dem som e dövblinda föräldrar idag ser till att få hjälp så de kan få samma möjligheter som andra föräldrar att få delaktighet ttill sina barn. Barnen behöver trygghet hos oss!!

onsdag 21 november 2012

Gillar inte mörker..

Regniga vintrar är så mörka, har hellre vita snöiga... Det blir fräschare, ljusare å lättare å se.
Taxichaffisen gjorde en tabbe härom kvällen... Inte första gången d händer å antagligen inte sista...
Ag står utanför jobber å väntar... Bilar far fram å åter... Är ju en parkering för flera affärer... En ställer sig en bit framför mig.. Men nä, detvar nog inte min bil...efter en stund hör jag nån som säger nått... Va? Pratar du me mig?? Jaa vi väntar på dig!!
Chaffisen sitter fortfarande kvar i bilen... Passageraren, en annan brukare sträcker ut handen..
Men allåååå??
Ska ringa serviceresors handläggare igen...
Om inte chaffisarna vet att jag är syn- och hörselskadad.. Ja dövblind i order rätta betydelse... Och de inte har vett å kliva ur bilen så får de väl ta enannan väg.
Inte alla som är så korkade, men tyvärr rätt många..

söndag 18 november 2012

Det där med att be om hjälp...o självständighet

När man får ett funktionshinder av något slag så är det en funktion i kroppen som slutar fungera.. Eller iallafall blir begränsad.
I mitt fall är der öron å ögon som havererat o sakta blir sämre.
När barna var små å synen blev märkbar för mig så kom problemen...
Och jagbörjade be om hjälp... Å visst fick jag hjälp... Eller vad d nu ska kallas..
Jag ansökte om ledsagning för att kunna gå till o från dagis med de stora, då tre år.. Å gå på olika ärenden me den lilla .
Men... Jag fick ju bara en till å hålla reda på;( barna var bättre på situationen än hon var... Så hon fick göra annat.. Sen gick åren å synen.. Ja den gick oxå iväg..
Jag blev ensam med barna, dubbelarbetande högskolestuderande fyrabarnsmamma... ;) det lät nått!!
Sökte igen hjälp... Nu ifråga sattes vem som skulle ha hjälp, jag eller barnen? Jag ville ha hjälp när barnen skull, innebandy, simskola, fika på stan, mläxläsning osv... Men se där... Att vara mamma kan man inte få hjälp med! Ledsagning är för att göra aktiviteter själv.. Men hallåååå... Jag är mamma o mina aktiviteter är att vara med dem....
Många turer fram å åter... Lösningar på egen hand... På bekostnad av barnens mående o att d fått ta ett enormt stort ansvar själva...
Att be om hjälp har jag inga problem med... Men jag vill ha den hjälp jag ber om å inte sysselsätta nån som inte har bättre för sig än å vara min sälskapsdam...

lördag 17 november 2012

Min "älskade" iPhone;)

Trodde aldrig jag skulle bli så fäst vid en fån... Men Åh va jag gillar den!
Har nu hittat en app kopplad till bloggen, hur smidigt som helst!
Det var riktigt skönt att bara skriva av sig på detta sätt;)
Men nu får d va för idag!

Är det någon skillnad på sorg?

Är det skillnad på sorg? Vilken är värst?
Jag började gå på kranialsakral/akupunktur behandlingar för ett tag sen... Alla KBTare å psykologer funkade inte för mig.... Men den här kvinnan!
Iallafall fick jag en förklaring på mitt sovproblem jag haft i perioder under många år... Somnar var som helst, sover gärna å länge... Men vaknar ofta nån gång mellan 03_-05.... Vilket tydligen är lungans tid.. Och lungan är ett av de organ som är kopplat till sorg.
Vilken sorg är då värst?
Att som 5åring bli skilsmässobarn, 7åringen som byter land o lämnar bästa kompisen, tredjeklassaaren som flyttar å byter kompisar å skola, 16åringen som lämnar mamma å pluggar på annan ort, 22-åringen som hotas bli av me körkortet för synen försvinner, 27åringen som måste byta jobb av samma anledning, 30 åringen som skiljer sig, mamma som oroar sig över utespringande tonåringar, med självskade beteende å drogproblem, eller när man mister sitt livs kärlek...
Jag vet inte... Alla sätter sig som ett ärr...såren läker aldrig helt, o de kan ibland gå upp lite.. De finns där som en påminnelse...

fredag 16 november 2012

Då var det dags

....att börja skriva..
Jag har funderat många gånger på att börja, har även gjort det ett otal gånger men slutat lika fort igen...
Det gjorde för ont...
Det gör fortfarande ont, men på ett annat sätt.
Däremot var detsvårt att sätta namn på denna blogg... Det kommer att skrivas om en allt som berör mig utan några proffessionella kunskaper utan bara mina egna känslor o upplevelser..
Å det kan mnog tänkas bli rörigt ibland... Men d e så mitt liv ser ut... Ett rörigt kaos där jag ofta stannar upp å bara njuter av små tillfällen av lycka...
Lycka?? Kan man känna det i denna kaotiska situation som aldrig verkar sluta överraska??
Joo det har jag bestämt!!  Trots dövblindhet, trasiga barn, sambo som lämnade mig genom att ta sitt liv, egen företagare, sjukpensionär, låginkomsttagare....,ensammamma.....
Joo LYCKA känner jag ofta! Fast jag legat vaken några timmar å tänkt på mannen jag skulle dela resten av mitt liv med, han som jag delade drömmar å visioner med, men som valde att lämna mig, så känner jag en enorm lycka å glädje över att jag fick dela många deömmar, att han visade vad äkta kärlek är, han var själv så trasig o orkade inte fortsätta. Men jag vet o känner att han är med mig och han vägleder mig mot livet.. Han vill att jag ska leva, vara glad o lycklig..
Och mitt i sorgen känner jag just LYCKA<3